Nackdelen med djur är att de någon gång försvinner...
Lilla Puffis var till veterinären idag. Efter mycket kliande och tappad päls var det dags att kolla upp det. Och allmän check av hälsan. Dåliga höfter och hög ålder. Och smal. Men pigg. Om något lite lugnare än vanligt, men ändå mer energisk än många andra hundar. Speciellt i hans ålder.
.
Om veterinären bedömde att han hade ont skulle han få somna in. Magnus föräldrar kom hem igår och är hemma över jul så Anki och Therese åkte iväg med honom imorse. Jag var kvar hemma och väntade. Funderade på om det skulle hoppa ut en hund ur bilen och ta ett varv på gården eller om det skulle vara... tomt.
.
Sen ringde Therese. Berättade att det inte skulle hoppa ut någon hund. Att Ceasar hade fått testikelcancer. Att han hade fått somna. I detta läget är det ändå okej. Jag hade förbrett mig, och han slipper ha ont och så vidare. Att det skulle vara onödigt att operera när han ändå var elva år och medellivslängd på schäfer är tio år. Dessutom dåliga höfter. Och hudproblem.
.
Men det är något med det där när det verkligen skjunker in. När de kommer hem med honom och man ser honom. När han bara låg där. Fortfarande varm, men han springer inte. Han hoppar inte upp och trycker sig mot en för att gosa. Och han andas inte. Allt brister. Och hunden är inte ens min. Men han har varit en familjemedlem de senaste veckorna jag bott här. Där stod vi alla tre och grät.
Men han var så fin. Fina, söta underbara Ceasar!
Båda bilderna är från förra året, när han var tjock och go i pälsen
Snodd från Therese. Ceasar-skabbsvans är med och hämtar ved!
I favoritfåtöljen, där man egentligen inte får vara..
Sov gott!
Kommentarer
Postat av: Johannah
Som tur är kan ingen ta ifrån oss våra minnen <3
Trackback
