wordsaboutme

Jag gör verkligen det. Och jag trodde inte att det skulle hända igen. Visst, så farligt var det väl inte, han glömde mobilen i bilen och svarade inte när jag ringde. MEN, jag sa att jag skulle ringa när jag hade ätit. Vi sa att vi skulle träffas idag, gjorde vi inte det? Det var det som höll igång mig på jobbet. För jag ser verkligen fram emot att träffa dig, jag gör verkligen det. Då blir besvikelsen ännu större. Fast främst är det principen.

Jag skulle aldrig glömma bort den jag är tillsammans med. Och har den sagt att den ska ringa inom en snar framtid tar jag med mig telefonen typ överallt. Det är väl där vi skiljer oss antar jag.

Men såhär är det. När något sånthär händer reagerar jag direkt. De som har känt mig ett tag vet väl varför. Jag vill inte ha ett sånt förhållande igen där jag blir bortglömd hela tiden. Det var det värsta jag har varit med om i princip, även att jag intalade mig själv att det var värt det. Men det var det inte. Visst, jag tror inte att Peter är sån, eller kommer bli sån heller, men det säger bara klick i mig så rasar allt. Jag vill inte att det här ska behöva ta slut, men om det ska bli sådär igen kommer jag inte klara det.

Så iallafall när han ringde var klockan lite väl mycket, och dom skulle spela och dricka hela natten. Happ, visst hade jag chansen att åka dit. Men hur kul är det då? Var med han till Simon igår och bara satt och glodde när de fixade med hans dator. Varför ens utsätta sig för något som jag tycker är så tråkigt? Jo, jag gör sånt bara för att få vara med honom. För vi träffas tillochmed mindre nu än när han jobbade i Norge. Vart är det på väg? Visst, man ska ha ett liv vid sidan om också, men nu är det bara jag som är vid sidan av och känner mig jobbig när jag vill vara med honom själv någon gång också.

Jag kommer snart lugna ner mig och inse att det inte är så farligt men jämt nu känns det förjävligt. Och som sagt kan jag inte låta bli att jämföra med mina tidigare erfarenheter.

Ska till honom imorn, efter jag jobbat (en annan anledning till att jag inte åkte till honom, måste upp tidigt och vara pigg på jobbet...) och då vill jag har någon slags kompensation för detta. Inte för att jag tror att jag fortfarande är "sur" men bara för att. Bara för att jag såg fram emot något och fixade mig och sådär, utan att det blev något.

Man blir så himla sårad när det är någon man tycker om så ofantligt mycket som glömmer bort en. Jag hatar det.


Hoppas att ni andra har en bättre fredagkväll än mig. Puss