Då man egentligen borde plugga..
Jag och Josefine åkte och hämtade våra böcker hos Linnéa idag. Alltså den hon har skrivit (En prinsessa i peruk..). Har nyss läst ut den. Den var jättebra. Det är sanning, och väckte många tankar. Hur ovetande man faktiskt har vart om allt hon gått igenom. Hur dåligt man faktiskt betedde sig. Hur man bara "tappade" kontakten och inte förstod hur viktigt det kunde varit. Och hur liten man var när det där hände. Jag kan inte sätta mig in i situationen själv, och jag tänker inte heller försöka, eftersom det bara skulle bli fel.
Men som Linnéa har skrivit i boken så berodde vår (iallafall min) avskärmning och "utfrysning" på att man inte visste hur man skulle bete sig. Och att allt hade förändrats så mycket under den tiden. Hur ska man bete sig när ens klasskompis kommer tillbaka efter något sånt där? Något man själv absolut inte kunde förstå alls. Senare har man förstått att det hade varit bättre att fråga. Istället för tystnaden och blickarna. Istället för att gå och undra. Inte helt godtagbara ursäkter men. Det värsta med allt är väl att man själv inte förstod vad man gjorde då. Inte förens man ser det svart på vitt.
Jag kommer ihåg den dagen jag fick reda på hur det var. Jag var hemma, var förkyld eller något. Josefine och Lina skulle ta med några böcker eller papper hem till mig från skolan. När de kom såg jag att Josefine hade gråtit och så sa dom att Linnéa var sjuk. Hon hade en tumör i knät. Okej tror jag jag sa. Eller oj. Men jag förstod inte. Jag förstod inte alls.
Jag och Linnéa var inte så bra kompisar då. Det var mer hon och Josefine, och jag och Lina då. Det kan också vara en förklaring till den uteblivna kontakten, att jag inte ville bli en såndär som blir värsta kompisen bara för att någon är sjuk. Men borde det fanns väl något mellanting. Sen efteråt borde ju någon av oss förstått att det vi gjorde var fel. Eller, det vi inte gjorde.
Jaja.. Det är iallafall de tankar som snurrar i mitt huvud för tillfället. Som sagt, boken är mycket läsvärd.
Kanske lite osammanhängande inlägg, men bara skrev på utan större tanke på disposition.
Tjipp!
Men som Linnéa har skrivit i boken så berodde vår (iallafall min) avskärmning och "utfrysning" på att man inte visste hur man skulle bete sig. Och att allt hade förändrats så mycket under den tiden. Hur ska man bete sig när ens klasskompis kommer tillbaka efter något sånt där? Något man själv absolut inte kunde förstå alls. Senare har man förstått att det hade varit bättre att fråga. Istället för tystnaden och blickarna. Istället för att gå och undra. Inte helt godtagbara ursäkter men. Det värsta med allt är väl att man själv inte förstod vad man gjorde då. Inte förens man ser det svart på vitt.
Jag kommer ihåg den dagen jag fick reda på hur det var. Jag var hemma, var förkyld eller något. Josefine och Lina skulle ta med några böcker eller papper hem till mig från skolan. När de kom såg jag att Josefine hade gråtit och så sa dom att Linnéa var sjuk. Hon hade en tumör i knät. Okej tror jag jag sa. Eller oj. Men jag förstod inte. Jag förstod inte alls.
Jag och Linnéa var inte så bra kompisar då. Det var mer hon och Josefine, och jag och Lina då. Det kan också vara en förklaring till den uteblivna kontakten, att jag inte ville bli en såndär som blir värsta kompisen bara för att någon är sjuk. Men borde det fanns väl något mellanting. Sen efteråt borde ju någon av oss förstått att det vi gjorde var fel. Eller, det vi inte gjorde.
Jaja.. Det är iallafall de tankar som snurrar i mitt huvud för tillfället. Som sagt, boken är mycket läsvärd.
Kanske lite osammanhängande inlägg, men bara skrev på utan större tanke på disposition.
Tjipp!
Kommentarer
Postat av: Linnéa
Postat av: Linnéa
<3
Trackback
