wordsaboutme

I morgon. Då är det ett år sedan du försvann farfar. Den där onsdagsmorgonen mamma kom hem från jobbet, och på något sätt förstod jag samma stund jag såg bilen, men ändå inte. Jag förstod inte riktigt. Den största katastrofen den onsdagsmorgonen var inte att du hade dött. Det var att hårsprayen var slut. Att du var borta slog mig mycket senare. Väldigt mycket senare faktiskt, kanske var det inte fören på begravningen som det blev verklighet för mig. Samtidigt kanske jag inte tog det så hårt just för att jag visste att du inte hade ont längre. Att du inte led mer.

Även att det var ganska längesen kan jag komma ihåg det mesta som om det vore igår. Det som känns längst bort är sista gången, de sista orden, för det var inte du. Det var någon annan, sjukdomen som hade ätit upp dig. Det är inte så jag kommer ihåg dig. Jag ska alltid komma ihåg dig som den du var. Du som alltid var glad och alltid hade någon historia att berätta. Du som var en jävel på korttrick och gåtor. Kvinnokarl och på senare år, efter cancern slagit till, boulfantast. Och så vidare. Bränd falukorv. Forshaga, Fanny, godis. Jag kommer ihåg dig som när du lyckads bli fastlimmad i en list med superlim hemma hos Ingegerd, men ändå hade humöret på topp. Du som till och med kom och tittade på mig när jag tävlade, när nästan ingen annan orkade.

Så nej, de sista veckorna är inget jag tänker på. För det var inte du. Det var det inte. Det var cancern efter två år. Det var inte du som andades åtta gånger per minut, det var cancern. Det var inte du som inte orkade sitta eller knappt prata. Det var cancern som hade fått övertaget. Och jag hatar den för det.


Björn Andersson 19391113-20080827

Puss